Vi har tidigare berättat att enligt White’s intervjustudie om nuläget för fytoremediering i Sverige är den praktiska implementeringen i Sverige låg och metoden betraktas med viss skepsis. Ett antal regulatoriska effekter lyfts i rapporten, bl a målkonflikten i miljökvalitetsmålet Giftfri miljö som anger att koncentrationen av föroreningshalt ska vara ”nära noll”, medan preciseringen av målet formulerar att föroreningen inte ska utgöra ett hot för människors hälsa och miljön. Trots att Naturvårdsverkets vägledning förespråkar att det är risker som ska åtgärdas snarare än föroreningshalt finns det enligt studien en samsyn att den praktiska tillämpningen och praxis i stor utsträckning kommit att handla om att åtgärda föroreningshalter snarare än risker. In situ saneringar missgynnas enligt studien, delvis på grund av tillsynsmyndigheternas oro för att föroreningar lämnas kvar på platsen, även om risken för spridning är minimal. Naturvårdsverkets princip om att en åtgärd ska vara av engångskaraktär resulterar också i att schaktsaneringar blir den enda möjliga åtgärden i praktiken för att säkerställa att inga föroreningar lämnas kvar. Detta missgynnar in situ saneringar eftersom dessa inte kan uppnå samma renhetsgrad som vid schakt, vilket medför en risk för återaktivering av ansvar i framtiden.
För att gå djupare med frågeställningen beställde vi inom ramen för projektet en juridisk utredning om gällande lagstiftning i EU och Sverige avseende efterbehandling av förorenade områden. Bland annat behandlar utredningen hur lagstiftning och praxis kan påverka valet av efterbehandlingsmetod i dagsläget samt om förändringar i lagstiftningen kan möjliggöra en utökad användning av fytoremediering.
En mycket viktig slutsats är att det inte finns uttryckliga juridiska hinder för att använda sig av fytoremediering vid valet av efterbehandlingsåtgärd. Verksamhetsutövaren måste dock visa att den specifika metoden utgör bästa möjliga teknik och att genom användande av fytoremediering uppnår man föroreningsnivåer som inte utgör risk. Frågan om användning av fytoremediering vid efterbehandling synes istället ha att göra med attityder hos tillsynsmyndigheter och verksamhetsutövare.
Kravet på lösningens engångskaraktär som finns i Naturvårdverkets vägledningar är problematiskt men det ska inte heller tolkas som att inte andra metoder än schaktsanering är möjliga.
Miljömålen är vägledande för tillsynsmyndigheterna och målkonflikten mellan miljökvalitetsmålet giftfri miljö och preciseringen som anger att föroreningen inte ska utgöra ett hot för människors hälsa och miljön är problematisk. I domstolarnas praxis finns dock sällan hänvisningar till miljömålen, detta för att lagen har företräde vid tolkning. Därför avgörs domstolsärenden genom tillämpning av hänsynsreglerna i 2 kap miljöbalken och balkens 10 kap.
Lyckligtvis finns det förändringar som talar för att alternativa efterbehandlingsmetoder ökar i framtiden. En förändring är Naturvårdsverkets uppdatering av Kvalitetsmanualen. Ett annat exempel är SGI:s förslag till ny vägledning för riskvärdering vid förorenade områden. På EU-nivå finns en ny markstrategi enligt vilken till år 2050 ska inget ianspråktagande av ny mark ske utan redan ianspråktagen mark ska prioriteras. Kommissionen avser att lägga fram ett lagstiftningsförslag om markhälsa senast 2023. Denna kommande lagstiftning torde också leda till att fokus i framtiden flyttas till en hantering av förorenade massor som är mer i linje med avfallstrappan i hushållningsprincipen där deponering borde få mindre betydelse och alternativa efterbehandlingsmetoder förhoppningsvis ökar i användning.
Vi planerar för en presentation av utredningen på vår workshop i Göteborg den 20:e september. Läs mer om detta här nedan!
